Idag deltar jag i Stop SOPA– Operation Blackout.
Visserligen handlar det om amerikansk lagstiftning, men kommer, om den går igenom, att ha vittgående konsekvenser även utanför USA. Inte minst kommer den att på sikt inspirera andra regeringar världen över, att införa mer av övervakning och censur av Internet. SOPA och liknande lagar begränsar yttrandefriheten och åtkomligheten på Webben och är oförenligt med demokratiska principer. Till detta kommer att SOPA är formulerad så, att godtycklighet råder över rättssäkerhet.

Vintern kom ovanligt tidigt i år och tycks stå sig med snö och kyla över jul. Ja, det började redan innan november var till ända och har sedan pågått med snö, kyla och blåst. Som nattmänniska vill jag ju gärna sova fram, men väcks varje morgon av ”snösvängen”, som nog inte svänger så mycket, men fastmer skränar, blinkar och skrapar utanför mitt sovrumsfönster. Må fan ta vintern!

Annars har årstiden sina fördelar om man håller sig inomhus. Jag har äntligen påbörjat det jag tänkt i över tjugo år, att göra något åt mina gamla bilder och återlämna de ansikten jag snott genom åren. Nu har jag börjat med negativ från 1959 – det är ju faktiskt förra millenniet. Det är svartvita småbildsnegativ i bästa fall i remsor om sex, som kan matas in i filmskannern. Den jag köpte för ett antal år se’n och som varit utlånad till Janne ett par år, eftersom jag ändå inte använde den. Jag fick tillbaks den i somras, och nu har jag alltså äntligen kommit till skott.

Att läsa in en film tar drygt en timme om allt löper på. De bilder som det är något med, och som jag vill använda, måste putsas i något fotoredigeringsprogram. Till min besvikelse är negativen repiga och prickiga i varierande grad, trots att de legat i vad jag ansåg gott förvar. Redigeringen är tidskrävande och anstränger ögat och ibland blir resultatet inte helt lysande. Man för trösta sig med att de bilder, som är hopplöst förlorade, ändå har ett dokumentärt eller nostalgiskt värde. De svartvita filmerna är väl hundrafemtio stycken, så projektet blir långvarigt. Till detta kommer förstås diafilmer och färgnegativ 🙂

Min dyra syster och min lika dyra dotter tubbade mig att fira ett jämnt decennium. Jag hade tänkt smita undan och tillbringa dagen i stilla begrundan ensam med en pilsner. I stället bjöds jag en varm och strålande fest på Spelmansgatan hos nämnda yrväder till syster och hennes karl. Med god mat och omgiven av modren och alla syskon och somliga syskonbarn fick jag uppleva den värme som familjen bjuder. Olof bor numera i Israel och kunde inte resa den långa vägen, men sände mig god whiskey och varma tankar. Naela och Björn hade rest ner med stort besvär från Kungl. Huvudsta’n. Det var en härlig fest, och jag är glad att jag lät mig övertalas – eller rättare, de bestämde och jag hade bara att lyda.

Jag hade tänkt stanna ett par dagar i Karlskrona, där jag lärde min ungdoms spån av livet, men det blev lite längre. både syster Eva och jag drabbades av en tröttande förkylning med snor och host, och jag blev kvar en vecka. Systersonen skulle till Kalmar för praktik, och ville bo hos mig några dagar i väntan på en tillfällig lägenhet i Kalmar. Han körde mig upp och jag fick med mig de fina presenterna från firandet.
Vi kamperade ihop en knapp vecka, han på en pysande luftmadrass i det vardagsum, som mer liknar ett stort förråd. Han hjälpte mig att köra iväg ett kvarts ton papper från mitt tidigare liv. Han har bil och vi körde tre kvällar å rad till närmaste återvinningsstation och plötsligt var alltihop väck. Vilken lättnad! Nu återstår bara att sortera det som jag ändå behåller och ingen ursäkt finns längre för att inte förvandla mitt ljusa vardagsrum till den atlejé, jag tänkt mig i tjugo år.

För övrigt pågår en tidig vinter med mycket snö, som startade redan innan november var till ända.

Efter två års stillestånd, beslutade jag mig för att gå igenom mina oändliga pappershögar som dränker mig, och kasta så mycket som möjligt. Det är egendomligt hur svårt det är att göra sig av med gamla papper från studier och undervisning. Varför har jag behållit allt det där? För några år sedan gjorde jag mig tuff och sorterade ut och kastade innehållet i ett femtiotal pärmar, men mitt hem har ändå sedan dess belamrats av kartonger med papper. Jag läser dem aldrig. En tanke jag haft var att det kunde vara intressant att som pensionär vandra genom allt det jag producerat och läst. Icke! Jag vill ju gå vidare med nya ting.

Kanske har jag bevarat och släpat runt på allt detta som något slags bevis på att jag existerat 🙂

Nåväl, att rensa ut resterna av livet är tufft. Decennierna blandas och rasar förbi i ett omtumlande tempo, och det är inte allt igenom behagligt. Idag beslöt jag att sortera upp brev och kort jag fått genom åren från föräldrar, syskon, barn och vänner. Jag läser inte allt förstås, men det här bruset är värre. Brus eller snarare storm, ty detta ligger närmare mitt hjärta. All denna vänskap och kärlek! Och all min försummelse. Jag vet att så många av dessa kort och brev blev obesvarade, medan jag var upptagen med det mest närvarande. Jag känner väl till min mentala närsynthet, för vilken inga glasögon hjälper. Tiden flyr inget kan gottgöras.

Här finner du mina ord om livet på Ön och annorstädes, högst sporadiskt nedtecknade. Om du menar att jag är mer än lovligt lat, kan du prenumerera och bli uppdaterad då det finns något nytt att se.
Välj kategori där —>
Varmt välkommen!

Bilbo, vår trogne vän och familjemedlem, lämnade oss 5 oktober. Han gav oss femton år av kärlek och glädje.

Vi kommer alltid att minnas dig!

Hösten, eller är det vintern har slagit till helt plötsligt och med den återbäringen. Nyss var det sensommar efter en fantastisk varm sommar, nu är det höst med kyla regn och stormar. Nyss var det skördetid och skördefest på solens och vindarnas ö. Striden pågår om det nyare epitetet ”Sveriges Guldkant” som någon turistkonsult på västkusten kläckt för hundrafemti tusen, och som konsulten själv vill ta patent på. Nu är det kyla och regn och blåst som bjuds. Turisterna har flytt, butikerna har stängt och träffar man på en mänska utomhus efter klockan nio på kvällen, blir man glatt förvånad. Man kunde tro att denna öde bygd alls intet har att bjuda de härboende, att denna lantliga bygd vore renons på all förmåga.

Förvisso icke så. I denna kalla oktobernatt lyser som en flamma Höstrock på Strand. Plötsligen uppstår på denna enda punkt, medan staden i övrigt ligger mörk och tom i regnet, en fest med värme, rockmusik och mycket öl. Musikerna är lokala och geniala och stämningen varm och vänlig. Kvalitén på musiken är förstklassig och skulle gå hem i varje tänkbart sammanhang. Otroligt nog skapas den av fritidsmusiker, som sällan hörs och sällan eller aldrig lämnar ön för framträdanden någon annanstans. Man blir perplex. Hur är det möjligt? På sommaren, då mängder av turistande svenskar och eouropéer från alla håll strömmar till Ön, kunde man förstå att artister av klass dras till Robinson och Strand och andra coola ställen i Borgholm och till Köpingsvik och Rälla, ja vart som helst. Öland vimlar av glada och penningstarka semesterfirare och kommersen lever upp.

Men nu i återbäringens tid, då vi just i natt skall återfå den timme vi förlorade i på försommaren – nu då kylan, regnet och tomheten insveper vår kalkstensklippa i havet?

Det är något surrealistiskt att i en stad med tomma, kalla och öde gator, kunna finna en oas av rockmusik, värme och glädje på det fula Strand Hotell, där människor fylkas, lyssnar, dansar och dricker i gemyt.
Allra mest förvånande är den höga musikaliska kvalitén. Som om en flik av Las Vegas eller New Orleans av en tillfällig slump landat i denna gudsförgätna håla för ett par korta timmar.

Sen är det allt. Livet i Borgholm återgår till sin vanliga vintriga lunk i väntan på våren och förberedelserna för nästa turistiska säsong. Vad som återstår är minnena av en rockig värme och en från våren till vintern återlämnad timme.
Den får man sova på.

Tillbaka i Borgholm efter en tuff sejour i Los ‘Holmos. Jag undgick att bli ordförande i min bostadsrättsförening 😉
Resan med Silverlinjen gock lugnt och prydligt. Direktbussen var mer direkt än vanligt och rymligare. Fler reste söderut från huvudstaden denna söndag och man körde två bussar, en till Kalmar och en till Öland.

Skönt med ”egen kuppe” – man kunde breda ut sig i en flygplansfåtölj och portföljen i en annan.

Rubriken? Jo via hela två mejl idag blev jag erbjuden att delta i ett lotteri som Nordea vänligen syntes bjuda sina trogna kunder. Thunderbird sa sig genast uppfatta erbjudandet som ”scam” och klickade jag ändå på länken som medföljer, skickade åskfågeln upp en extra varningsskylt. Jovisst, många av just Nordea’s kunder har utsatts för bedrägeriförsök på senare tid, så det är bäst man passar sig. Snyggt och prydligt mejl, och lätt att luras av om man inte har postläsare som larmar. så här ser det ut.