Fotonostalgia

Den rödhåriga mostern, min moster Agnes hade alltid en kamera med sig och kunde visa oss frusna ögonblick ur våra liv. Det fascinerade mig och troligen fick jag min första kamera av henne i 12-14-års-åldern. Sedan dess har jag fotograferat, ibland med koncentration på bilden, men oftast bara som dokumentation av mitt liv. Ganska snart insåg jag att jag fotograferade för att senare kunna minnas. Mina bilder är konserverat liv, och när jag nu skannar in mina gamla negativ, upptäcker jag en del av vad jag varit med om. Just nu gäller det min första resa till Paris med min hustru. Jag vet var vi bodde och känner igen miljöerna. Jag har varit i Paris flera gånger sedan dess, men den första sätter djupast spår. Så går jag till Google maps och ner i gatunivå vid det hotell och den lilla park, där vi bodde och plötsligt är jag där med full kraft. Nostalgin slår till, så att jag nästan får andnöd. Jag måste lämna datorn efter en stund och vandra runt. En ordlös känsla av närvaro och saknad drabbar mig långt starkare än enbart från mina foton. Jag vandrar runt i gatumiljön och letar efter de platser jag dokumenterade då. Där sitter vi en morgon och äter frukost på en uteservering. Där är parken utanför vårt hotell – några barn leker blindbock. Jag har gått ut i parken medan min gravida hustru vilar en stund på hotellet.
Många år senare skall min son och jag bo på samma hotell, inte just av nostalgiska skäl, utan för att det var det billigaste jag hittade i någorlunda närhet till centrum.