Vi lämnar det som kallats 00-talet, ett epitet som antyder att vi börjat om på nytt i det sprillans nya millenniet. Därom kan man tvista, men förvisso har mycket hänt, som inte hänt förut. Våra apparater för interaktion/kommunikation har t.ex. kraftigt förbättrats. Det svenska toleranta välfärdssamhället däremot försämrats, både vad gäller välfärden och toleransen. De borgerliga frihetskämpar vi gett makten, har inskränkt på friheten för dem som är sjuka och inte kan arbeta, eller som blivit arbetslösa på grund av det finansiella sammanbrottet, eller strukturrationaliseringar. Det är förstås helt i enlighet med (höger)liberala värderingar – låt mig säga att jag förhåller mig skeptisk.
Just idag nås vi av beskedet att en av våra främsta uttolkare av det mänskliga, Per Oscarsson, troligen lämnat livet i en villabrand. Mycket sorgligt är det om så är fallet. Varför försvinner just dessa, de bästa, de goda alltför tidigt?
Mot slutet av 00-talet har alltmer utkristalliserats en tendens, eller skall man säga en dubbeltendens. Den kommer i spåren av 9/11 och har både med terroristhoten och teknikutvecklingen att göra. Ett lillebror ser dig genom miljoner mobila kameror och ett storebror ser dig också genom utökade möjligheter för myndigheterna att spana på oss och lagra sociala data. Vår integritet och vår yttrandefrihet är i fara, samtidigt som vi får veta mer om vad som hemligen styr våra liv, genom att läckor kan sprida stora mängder hemliga dokument – just nu via Wikileaks.
Det är tidigt denna binära morgon 110101, så jag blir inte långvarig här vid tangenterna. Låt mig bara berätta att jag avnjutit en utomordentligt vällagad måltid med min dotter Naela och Björn, hennes mästerkock till man. Den inbyggda gården brukar i årsskiftets skälvande minuter, eller kanske snarare timmar, påminna om Beirut under blitzen. Nu var det högst modest av någon anledning och luften gick att andas utan gasmask. I år saknade vi djupt den son och broder som slagit ner sina bopålar i Israel, ett främmande men välbekant land.