Vintern kom ovanligt tidigt i år och tycks stå sig med snö och kyla över jul. Ja, det började redan innan november var till ända och har sedan pågått med snö, kyla och blåst. Som nattmänniska vill jag ju gärna sova fram, men väcks varje morgon av ”snösvängen”, som nog inte svänger så mycket, men fastmer skränar, blinkar och skrapar utanför mitt sovrumsfönster. Må fan ta vintern!
Annars har årstiden sina fördelar om man håller sig inomhus. Jag har äntligen påbörjat det jag tänkt i över tjugo år, att göra något åt mina gamla bilder och återlämna de ansikten jag snott genom åren. Nu har jag börjat med negativ från 1959 – det är ju faktiskt förra millenniet. Det är svartvita småbildsnegativ i bästa fall i remsor om sex, som kan matas in i filmskannern. Den jag köpte för ett antal år se’n och som varit utlånad till Janne ett par år, eftersom jag ändå inte använde den. Jag fick tillbaks den i somras, och nu har jag alltså äntligen kommit till skott.
Att läsa in en film tar drygt en timme om allt löper på. De bilder som det är något med, och som jag vill använda, måste putsas i något fotoredigeringsprogram. Till min besvikelse är negativen repiga och prickiga i varierande grad, trots att de legat i vad jag ansåg gott förvar. Redigeringen är tidskrävande och anstränger ögat och ibland blir resultatet inte helt lysande. Man för trösta sig med att de bilder, som är hopplöst förlorade, ändå har ett dokumentärt eller nostalgiskt värde. De svartvita filmerna är väl hundrafemtio stycken, så projektet blir långvarigt. Till detta kommer förstås diafilmer och färgnegativ 🙂
Tillstymmelser 