Vintern kom ovanligt tidigt i år och tycks stå sig med snö och kyla över jul. Ja, det började redan innan november var till ända och har sedan pågått med snö, kyla och blåst. Som nattmänniska vill jag ju gärna sova fram, men väcks varje morgon av ”snösvängen”, som nog inte svänger så mycket, men fastmer skränar, blinkar och skrapar utanför mitt sovrumsfönster. Må fan ta vintern!

Annars har årstiden sina fördelar om man håller sig inomhus. Jag har äntligen påbörjat det jag tänkt i över tjugo år, att göra något åt mina gamla bilder och återlämna de ansikten jag snott genom åren. Nu har jag börjat med negativ från 1959 – det är ju faktiskt förra millenniet. Det är svartvita småbildsnegativ i bästa fall i remsor om sex, som kan matas in i filmskannern. Den jag köpte för ett antal år se’n och som varit utlånad till Janne ett par år, eftersom jag ändå inte använde den. Jag fick tillbaks den i somras, och nu har jag alltså äntligen kommit till skott.

Att läsa in en film tar drygt en timme om allt löper på. De bilder som det är något med, och som jag vill använda, måste putsas i något fotoredigeringsprogram. Till min besvikelse är negativen repiga och prickiga i varierande grad, trots att de legat i vad jag ansåg gott förvar. Redigeringen är tidskrävande och anstränger ögat och ibland blir resultatet inte helt lysande. Man för trösta sig med att de bilder, som är hopplöst förlorade, ändå har ett dokumentärt eller nostalgiskt värde. De svartvita filmerna är väl hundrafemtio stycken, så projektet blir långvarigt. Till detta kommer förstås diafilmer och färgnegativ 🙂

Min dyra syster och min lika dyra dotter tubbade mig att fira ett jämnt decennium. Jag hade tänkt smita undan och tillbringa dagen i stilla begrundan ensam med en pilsner. I stället bjöds jag en varm och strålande fest på Spelmansgatan hos nämnda yrväder till syster och hennes karl. Med god mat och omgiven av modren och alla syskon och somliga syskonbarn fick jag uppleva den värme som familjen bjuder. Olof bor numera i Israel och kunde inte resa den långa vägen, men sände mig god whiskey och varma tankar. Naela och Björn hade rest ner med stort besvär från Kungl. Huvudsta’n. Det var en härlig fest, och jag är glad att jag lät mig övertalas – eller rättare, de bestämde och jag hade bara att lyda.

Jag hade tänkt stanna ett par dagar i Karlskrona, där jag lärde min ungdoms spån av livet, men det blev lite längre. både syster Eva och jag drabbades av en tröttande förkylning med snor och host, och jag blev kvar en vecka. Systersonen skulle till Kalmar för praktik, och ville bo hos mig några dagar i väntan på en tillfällig lägenhet i Kalmar. Han körde mig upp och jag fick med mig de fina presenterna från firandet.
Vi kamperade ihop en knapp vecka, han på en pysande luftmadrass i det vardagsum, som mer liknar ett stort förråd. Han hjälpte mig att köra iväg ett kvarts ton papper från mitt tidigare liv. Han har bil och vi körde tre kvällar å rad till närmaste återvinningsstation och plötsligt var alltihop väck. Vilken lättnad! Nu återstår bara att sortera det som jag ändå behåller och ingen ursäkt finns längre för att inte förvandla mitt ljusa vardagsrum till den atlejé, jag tänkt mig i tjugo år.

För övrigt pågår en tidig vinter med mycket snö, som startade redan innan november var till ända.