Rubriken gör kanske inte helt rättvisa åt den församling som i afton möttes i Sven-Bertils eleganta och trivsamma hem. Vi har samlats förr hemma hos någon av oss och har alltid lika trevlegt, gamla arbetskamrater från Thorilsplans gymnasium. Vi arbetade tillsammans med goda ambitioner och en stark gruppkänsla med att skapa nästa generations nyfikn a och hungriga ingenjörer.

Åtminstone var det detta vi tänkte oss. Kvalitén var hög och ingen gömde sina framgångsrecept i skrivbordslådan. Allt delade vi med oss – av material och kunskaper, framgångar och vedermödor. I betygssättningstider säckade vi under bördan av rättvis bedömning – under rektorer med varierande ledningsförmåga stödde vi varandra. Om någon var svag täckte vi upp så att målet, en god undervisning, kunde bibehållas. På våra kafferaster diskuterade vi undervisningen såväl som livet och integrationen av nya kollegor. Det kan låta torrt att aktierna, golfen, villorna och seglingen oftast stod tillbaka från arbetets innehåll, elevernas färmåga och teknikens utveckling. Men så var det och aldrig ett ögonblick ointressant. På våra fester lekte vi och roade oss, åt gott och drack vin och sjöng oanständiga visor till Runes gura.

Ingenting är märkligt med att vi ses ett par gånger om året, om än verksamheten sedan länge avvecklats och vi gör helt andra ting. Någon har lämnat läraryrket och blivit konsult, några har gått vidare till högskolan och andra pensionerat sig. Vi är alla Thorildsplanare och Elare och möts mer än gärna i den ena träffen efter den andra. Vi äter och dricker gott och samtalar om det som var och hur det gick sen och vad som hänt dem som just denna gång inte är med och dem som lyckats komma.

Ibland är det så lyckligt att Rune har med sin guitar och det blir som i kväll att vi sjunger tillsammans. Den Taube som alla kan. Sven-Bertil har levt med detta möte, berättade han, under längre tid och tänkt sig in i hur det skulle gestalta sig. Det blev inte exakt så, som det händer med planer, men det blev lysande – hoppas jag också för honom som tillbringade en hel del tid i köket. Det bjöds hemlagad potatismos med välkommet tuggmotstånd och renfärs och fräscha grönsaker och egenhändigt plockade lingon. Gott vin därtill och till kaffet och nötkakan en god likör.

Av den historiska vandring han tänkt sig blev intet, men det goda samtalet kunde pågått länge till och ytterligare en omgång sång till Runes guitar kunde väl fått plats. På Rose-Maries, den allt sammahållande, förslag kan man tänka att gänget kommer till Öland i höst eller så. Vad hittar man då på ?

Diskmaskinen läckte lite och allt vatten pumpades inte ut som det skulle. En iten irritation mellan nyår och trettonhelgen. Hyllan den stod på lutade och Björn och jag pallade upp den i horisontellt läge med en mahognybräda jag haft i källarförrådet sen urminnes tider. Den skulle väl bli något fint, men hade blivit liggande. Nu kunde den kanske vara till nytta.

Men trots att maskinen diskade glas och tallrikar rena, tycktes den inte villig att tömma allt vatten – några liter på botten blev alltid kvar. Det skulle bli värre.

På trettondagsafton beslöt vi att montera ut den ur bänken och testköra den ovanpå, där man kan se vad den har för sig och skruva bort lite plåtar och studera innanmätet. Vi monterade vatten och avlopp via dörrarna på diskbänken och testade med genom att vrida programverket för hand. vi hittade inget läge där den ville pumpa ut vatten och efter ett par timmar gav vi upp. Vi ville inte ha skåpsdörrarna öppna för katternas skull. Kräken är alltid nyfikna och det kunde gå illa om de blev fast under bänkarnas golv.

Emellertid saknades en propp för vattenledningen, så vi fick sätta tillbaka vattenslangen. Inget allvarligt äventyr, men tråkigt om husfolket behöver återgå till handdisk och vi hoppas få tag på någon reservdel som kan återställa ordningen.

Naela var hos en kompis och just nu var det nödvändigt med att diska för hand. Björn tog på sig den uppgiften och jag satte mig vid min dator för att läsa och besvara mail. Plötsligt går larmet i köket. Det strömmar vatten över golvet och den närmaste timmen svabbar Björn golvet, medan jag som är lite tunnare ligger på alla fyra i diskbänksskåpet och suger upp en sjö av vatten med en frottéhandduk.

Vi hade glömt inloppet för diskmaskinens avloppsvatten och genom pipan forsade vattnet från skjöljhon för varje glas och tallrik. Björn var stressad men vi var glada att allt var torrt när husets dam kom hem.

Så kan man alltså tillbringa en trettondagsafton i Rinkebyn.

Medan vi låter glädjen i min dotters strålande bröllop tränga in och bevaras i våra hjärtan. Då vaknar vi och ser att Kicki, Olofs papegoja, som varit en medlem i familjen i tjugofem år är dålig. Hon sitter på burgolvet och kan bara frambringa små ynkliga läten och hon vacklar. Naela ringer Roslagstulls djurklinik och Olof och vi tar en taxi med Kicki insvept i en handduk i en kattbur. Det är en kall och mycket vacker vinterdag med rimfrost som ett diadem över alla träd. Olof möter upp vid kliniken och vi gråter över allt som varit med denna skränande gojja som Olof sparade till i ett och ett halvt år då han var tio elva år gammal.

Hon fick först heta Benjamin, men då hon la ägg döptes hon om till Kicki. Vi mindes lyckan Olof kände då han äntligen fick henne och sorgen då Kicki varit inhyst i en djuraffär och kommit tillbaka trasig och skakad. Nu var hon väldigt sjuk och vägde bara tretti gram och vi grät och rörde vid henne och hon svarade ibland med ynklig röst. Till slut tog vi farväl av henne och hon fick en spruta och somnade in i Olofs händer insvept i en liten frottéhandduk.

Vi vandrade sedan med tunga steg i vinterkylan till ett fik. Vi berättade för varandra om fina saker vi upplevt med den papegoja som kanske skulle stannat i Amazonas, men som kommit till oss och berett oss glädje genom åren.

Vi kommer att sakna hennes glada och hennes ilskna skrik och hennes smÃ¥pratande. Vi kommer att sakna hennes otÃ¥lighet vid matdags, dÃ¥ hon alltid skall ha exakt det vi äter – hennes örnblick som inte missar nÃ¥got pÃ¥ bordet som hon inte fÃ¥tt. Jag kommer speciellt att sakna hennes skrapiga ”pappa – choom” och ”gnatt!!” och mitt eget ”gonatt, gonatt – klättra upp pÃ¥ pinnen”. Det är tungt i mitt hjärta, inte minst för mina barn.

Sorgen och glädjen går hand i hand i livet och glädjen över min strålande dotter på hennes bröllop får samsas med sorgen över Kickis död och saknaden.

Det var en fantastisk händelse att gifta bort min dotter. Hon var vacker som en dag och ceremonin var enkel, allvarlig och vacker. Prästen, tillika brudens mor höll ett vackert och prästerligt tal efter vigseln och ett starkt och personligt vid den efterföljande buffèn. Det var gott och det var varmt och många fina och personliga tal hölls till brudparets ära och glädje.

Brudens bror Olof var toastmaster och fördelade ordet mellan kvällens talare inför en publik som strövade ut och in och inte alltd var samlad.

Efter mat och dryck och trevlig samvaro kring borden, bjöds dans och alla Naela dansade med ”alla karlar”. Hon lyste hela kvällen och trivdes med att vara i alltings centrum.

Kvällen avslutades i brudparets hem, dit förvånansvärt många hängt med för presentöppning, eftersits och nyårsfirande.

Nu är nykterhetn inte pÃ¥ topp. Det nya Ã¥ret 2006 har infunnit sig och Naela och Björn är gifta, herr och fur Arborelius. Allt var en underbar fest med ett vackert brudpar i Duvbo kyrka och goda tal frÃ¥n Elisabeth bÃ¥de i kykan och vid middagen… mer här när jag nyktrat till, Det blev dans och bruden dansade med alla gossar som stod att uppbringa. Samtal fördes över gränser som inte korsats pÃ¥ länge. Jag fann att Sven skulle varit en vän och diskussionspartner om livet velat annorlunda. Olof som toastmaster var lysande och höll en ständigt vandrande församlig i tukt och förmaning med takt och förutseende.

…

Sen alla gått hem .. Jag följde Elisabeth, Sven och Brita med Hedvig till tunnelbanan och de försökte få tag på taxi, men beslutade invänta tunnelbanan,,

…s lutade med storstädning av kÃ¥ken…

0415

Party is really over.nÃ¥got whiskeystinn. en fenomeal afton, Brudparethar äntligen kommit till ro – allt är lugnt. Det har varit en enstÃ¥ende upplevelse. Naela dansade med alla och var en uppenbaelse. Jag är sÃ¥ glad för henne.